Hand i hand med sorgen
Det är med tunga steg jag går in i det nya året, med den oönskade erfarenheten av att allt är förgängligt och att livet kan vara brutalt. Det ofattbara hände, livet tog en oväntad riktning och sorgen flyttade in.
Meningslöshetens bottenlösa mörker svepte in i våra liv och tog ifrån oss en dyrbar och högt älskad person. Helt utan förvarning. Hur kan livet få vara så grymt? Inga ord i världen kan göra det begripligt, men jag behöver orden för att ta hand om mitt eget inre kaos.
Det är inte frågan om hur man kommer över sorgen, utan hur jag och min familj ska lära oss att leva med den, nu när tomhet och saknad har gjort en så påtaglig plats i våra liv – tillsammans med en massa frågetecken och stor besvikelse. Tilliten har rubbats, tron skakats om och hoppet svikit. Mina livlinor.
Hur går man vidare när hela ens värld har rasat? Och hur undviker man att fastna i ilska efter den grymma orättvisans käftsmäll? Jag vet inte, men jag vet att det är något jag måste lära mig nu…
Även om det här inte kan jämföras med mina tidigare livserfarenheter så har jag åtminstone lärt mig av tidigare processer att alla känslor måste få ta plats. Stora som små, ljusa som mörka, härliga som obehagliga. De finns där av en anledning. Och hur skicklig jag än är på att stänga av dom för stunden så letar de sig så småningom ut på ett eller annat sätt. Och tar sig uttryck på sätt som kanske skadar både mig själv och andra.
Sorgen är det centrala nu. Men runt omkring den finns det fortfarande kärlek – till familj och vänner, glädje – i barnens livfulla blickar, tacksamhet – till allt det vackra som den saknade gav och lämnade kvar. Om jag låter dessa känslor finnas runt sorgen som en omslutande famn, så behöver jag inte fly den eller trycka undan den. Istället får jag möta den, låta den ta plats och få utrymme. Med kärleken som stöd kan jag gå hand i hand med sorgen.
Det vet jag att du hade velat, min fina älskade svärfar 💗