Ett år i den stora sorgens famn

När gråvädersmånaden går mot sitt slut är jag redo att öppna mitt hem för julen, och det är med viss bävan jag påbörjar förvandlingen i hemmet. Försöker se slutresultatet framför mig medan jag letar fram kartongerna med ljusstakar, tomtar och andra juliga detaljer. Passar på att öva mina stämmor till konserten jag ska delta i, samtidigt som jag anstränger mig för att det både ska bli rent och hemtrevligt i vårt hus. Det tar ett par dagar, men till slut står jag och beskådar nöjt mitt helhjärtade försök att skapa julstämning i vårt kära lilla röda hus på landet, som vi så länge längtat efter att få bo i.

Den här platsen, med dess öppna fält, porlande bäckar, rika djurliv och känsla av frihet, har varit en tröstande famn under året som gått. Ett år som fick den stora sorgen som följeslagare. Den vita snön, adventsljusen på köksbordet och den glittrande granen i vardagsrummet kastar mig tillbaka till den här tiden för ett år sen.

Dagen innan hade jag tagit en kvällspromenad med en vän i den friska vinterluften. Vi hade pratat om hur skört livet är och att allt kan förändras i ett ögonblick. En natt och några timmar senare är jag påväg mot stan för att inhandla årets klappar till barnen, när en ambulans med blåljus kör om mig och jag tänker på det faktum att det någonstans finns flera personer som påverkas av orsaken till att den där ambulansen just nu måste skynda till sjukhuset. Ett par minuter senare kommer samtalet som får mig att inse att de där personerna är jag och min familj. På något sätt lyckas jag vända och köra hem, för att gå in i den mest smärtsamma veckan i mitt liv, följt av ett år i den stora sorgens famn.  

Hur kan en människa bara försvinna? Hur kan ett liv ta slut så fort, och utan förvarning? Hur kan en låga släckas när den inte ens fått brinna färdigt? Dessa tankar har väckt mig om nätterna under året som gått. Chocken, smärtan och förtvivlan har satt sig i hela mitt system. Kan man verkligen lita på något i den här världen?

Vardagen fortsätter för att den måste. Livet vill alltid vidare, men inte utan skuggor. Sorgen ligger tätt intill det som går vidare. Ett ekande tomrum tar plats vid alla högtidsdagar, varje firande och varje uppträdande barnen gör, medan smärtan krampar inombords. Det borde inte få vara såhär. Det är för brutalt, för orättvist. Saknaden har inga gränser.

Det gör något med en, att drabbas av en så stor förlust. Ingenting blir sig riktigt likt efteråt, man ser allt med andra ögon. Att mista en betydelsefull person sliter hjärtat itu och sorgen är det enda sättet att ta hand om det sår som då uppstår. Det är en läkningsprocess som inte kan skyndas fram, men inte heller låtas bli.

Sorgens tårar sköljer över mig likt vågor som slår mot en strand. Ibland stillsamt, ibland med storm. Jag står med fötterna i sanden och blickar ut mot det hav som skiljer oss från varandra. Där bortom horisonten finns du och jag kan inte nå dig. Men ibland är det som om du skickar din kärleksfulla röst genom vinden och då flämtar hoppets låga till, som en tröst om att du fortfarande är lika levande, fast i en annan värld. Och att vi en dag ska ses igen.

N.A.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar till en tross
Mellan oss
Så når vi varandra