|

Man kan inte leva om man ska skämmas hela tiden

I samband med Religionstraumadagen 2024

En av berättelserna om Madicken (Astrid Lindgren) handlar om ”Den förskräcklige Rickard” – en bråkstake till pojke som Madicken hittat på och beskyller sina egna hyss för. När hon blir påkommen av sina föräldrar rusar hon iväg och gömmer sig i mangelboden, där hon sätter sig och gråter av skam. Efter en stund hittar hembiträdet Alva henne och undrar varför hon sitter där; hon kan ju bli sjuk och få lunginflammation. ”Ja, jag hoppas det. För då kanske jag dör. Man kan inte leva om man ska skämmas hela tiden.” säger Madicken och är övertygad om att hennes föräldrar aldrig mer vill se henne efter vad hon gjort. Men fina, varma Alva tröstar och förklarar att alla människor ljuger ibland, och att man får lära sig av sina misstag. Madicken andas ut, skammen rinner av och hon blir glad igen. Sen är det inte mer med det.

Att ibland skämmas för något man sagt eller gjort är en naturlig del av livet och den personliga utvecklingen. Men vad händer om skammen inte bara är en känsla man upplever vid enstaka tillfällen, utan något som ständigt hänger med, som en skugga i allt man gör, säger, tänker och känner?

Som barn i Livets Ord under 90–00-talet visste jag exakt vad som förväntades av mig och vilka ramar jag hade att förhålla mig till. Jag lärde mig att Gud älskade ett rent hjärta och att synden gjorde mig smutsig. Synden låg och lurade i varje hörn och jag skulle hålla mig undan från sådant som inte tillhörde ”Guds rike”. Det fanns böcker, musik, filmer, tidningar, politiska partier och kändisar som med sina budskap kunde leda mig in på fel väg, och det skulle jag akta mig för.

Mycket energi gick åt till att rannsaka mitt beteende, mina ord, tankar och känslor. När jag kände att det blivit fel, vilket var ofta, sköljde det dåliga samvetet över mig och jag skämdes. Skammen kom så fort jag snuddade vid något som skulle kunna vara en synd. Om jag t.ex. överdrev en sanning, tyckte en pojke var söt, höll inne på en hemlighet, inte lyssnade ordentligt på predikan eller inte gick fram för förbön, så kände jag att jag gjorde fel och skämdes. Jag skämdes om jag inte upplevde Guds närvaro under lovsången och när jag inte tog chansen att vittna för en okristen person. Min uppgift var ju att hålla mig ren från synd och se till att andra människor blev frälsta. Lilla jag hade fullt upp. Med så mycket att förhålla sig till var det lättare att misslyckas än att lyckas. Skammen blev en följeslagare som fick rötter och växte fast, djupt inne i mig.

Många år efter att jag lämnat Livets Ord och bearbetat den osunda läran och trångsynta världsbilden, kände jag mig fortfarande inte fri att vara den jag innerst inne var. Inuti fanns en liten tjej som fortfarande var rädd för att göra fel och som fortfarande skämdes för att visa sig. Under hela livet hade hon försökt efterlikna en idealbild och aldrig utforskat vad det var hon själv ville. Alla krav, förväntningar och förbud hade gett henne inre låsningar som hindrade henne från att vara den hon var. Varje gång mitt vuxna jag försökte ta ett steg i riktning mot min längtan, kändes det som att jag inte fick, att det inte var tillåtet för mig att ta plats och synas som den jag verkligen var.

För när skammen flyttar in och slår rot i en människa, blir det ett ogräs som suger åt sig all näring från de frön som vill få liv och börja växa. När det händer i början av livet, då identiteten formas, fråntas barnet möjligheten att utveckla sin frihet, kreativitet, fantasi och lekfullhet fullt ut. Istället blir hon hämmad, förlägen och förminskad. Ett sådant barn behöver mycket omsorg och hjälp att komma vidare för att bli fri från det som håller henne tillbaka.

När jag förstod hur mitt dåliga mående hängde ihop med barndomens religiösa trauman och andliga övergrepp, så fick jag syn på den lilla flickan i mig, där hon satt gömd med sin skam. Jag stannade upp och började lyssna till vad hon hade att säga, och slutade lyssna till andras råd om att ”inte älta det förflutna och gå vidare”. Det var först då som vägen till läkedom och frihet öppnades. Första steget var att ta mig själv på allvar och omfamna mitt lilla jag, andra steget var att söka hjälp utifrån. Jag hade egentligen länge sökt efter förståelse och medkänsla, men inte hittat någon som var villig att ta min upplevelse på allvar. Lilla Natalie behövde en Alva som med genuin omsorg kunde bekräfta känslorna, trösta och leda henne ut ur gömman, in i ljuset, där skammen kunde rinna av och livsglädjen återvända.

För sex år sen mötte jag den personen, och sedan dess har jag känt livet i mig på ett sätt jag aldrig gjorde innan. Det finns ett före och efter. Jag känner mig lättare, gladare och friare i mig själv. För man kan faktiskt inte leva om man ska skämmas hela tiden. Då skäms man ihjäl till slut. 

Religionstraumadagen är en dag då vi får lyssna till varandras berättelser och upplevelser av religiösa samfund. För den som känner igen sig är det en tröst och en känsla av att inte vara ensam. För den som inte känner igen sig i den negativa bilden av kyrkan och som kanske intuitivt vill gå till försvar, är det både en uppmaning och utmaning att stå kvar och lyssna. Försöka förstå, men framför allt att inse att det ofta finns två sidor av samma mynt, av samma samfund. Det som är himmel för någon kan vara ett helvete för en annan. Inget är svartvitt. Och även om ett samfund och dess kultur förändras, så lever historien kvar i tusentals själar. Förhoppningsvis kan Religionstraumadagen bidra till att skapa förståelse och öppna en ny väg framåt.

/Natalie Abrahamsson

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

(Ur Gabriellas Sång)

Similar Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *