Konditori Cecil

Konditori Cecil i Vetlanda var mitt och mormors favoritställe. Dit brukade vi gå när jag var så liten att jag ännu inte hade börjat skolan och mamma behövde arbeta några timmar. Hon köpte oss varsin bakelse, kaffe till sig och läsk i glasflaska till mig, som jag ville dricka med två smala sugrör i olika färger. Där satt vi och värmde oss från kylan utomhus medan vi njöt av vårt fika bland tidningsläsande pensionärer och föräldralediga mammor. Som de flesta barn älskade jag att prata och hade mycket att berätta för min mormor som lyssnade med genuint intresse. Det var mysigt och kändes så lyxigt att få gå och fika mitt i veckan sådär, bara jag och mormor.

När vi sedan flyttade, först till Uppsala och sedan ner till Jönköping, gick det flera år innan vi besökte Cecil’s tillsammans igen. Då var jag i tioårsåldern och på besök i Vetlanda under höstlovet. Mormor tog med mig på en tur i stan och jag upplevde sådan nostalgi från mina tidigaste barndomsår, då hon och jag hade spenderat mycket tid tillsammans och gjort regelbundna konditoribesök. Det var riktigt kyligt i luften den dagen och vi strosade omkring på kullerstensgatorna och tittade på fina kläder i butikerna. På JC fick jag syn på en svart kjol med volanger och en matchande blus, också den i svart. Jag tyckte de var så fina och visade upp mina fynd för mormor som hade svårt att säga nej till sitt barnbarn. Nöjt gick jag ut från butiken med mina nya plagg i en påse, vidare in på vårt favoritställe för en efterlängtad fika.

Än idag minns jag så väl ett särskilt ögonblick när vi hade fikat färdigt och skulle gå därifrån. Mormor tog på sig sin kappa och framför henne hängde en avlång spegel där hon betraktade sig själv medan hon rättade till kläderna och drog en kam genom det korta vågiga håret. I väntan stod jag en bit snett bakom och iakttog hennes spegelbild under tystnad. Det var något med hur hon såg på sig själv där i spegeln, samtidigt som hon drog en trött suck, som gjorde att det högg till i mig. Hennes matta blick och slappa hållning avslöjade att hon varken gillade det hon såg eller hade något kvar att ge. Jag tyckte så synd om henne. Det var som om hennes livsgnista hade slocknat.

Den där dagen betydde så mycket för mig, men inte kunde jag ana det också skulle bli vår sista stund tillsammans. För bara två dagar senare, mitt under Allahelgona, gick hon plötsligt bort, några veckor innan sin 68-årsdag. Det var första gången i mitt liv som döden kom nära, och jag minns chocken och förtvivlan jag kände då, och den märkliga känslan över att de svarta kläderna hon köpt åt mig två dagar tidigare skulle bli det jag hade på mig på hennes begravning några veckor senare.

Minnet av min sista stund med mormor lever kvar i mig med blandade känslor. Att vi gjorde just det vi gjorde den dagen, gick på stan och fikade på vårt favoritställe, fyller mig med värme och tacksamhet. Det måste varit menat just så. Men jag minns att jag långt efter hennes bortgång tänkte mycket på det där ögonblicket innan vi lämnade Konditori Cecil för sista gången tillsammans. Det spelades upp framför min näthinna om och om igen, och skavde i mig varje gång. Vad jag inte visste då, var att jag ju var högkänslig och att min hjärna registrerade andra människors sinnesstämningar och undermedvetet uppfattade det som dolde sig under ytan. Sådana intryck påverkade mig på ett djupt känslomässigt plan, som om de ville säga mig något. Och det jag såg i mormors ögon den dagen, var en glimt av en historia som jag idag vet mer om.

Som barn hade mormor blivit mobbad och ofta jämförd med andra. Den låga självkänslan och det dåliga självförtroendet, i kombination med den tidens trångsynthet och förväntningar, gjorde att hon som vuxen aldrig riktigt kunde eller vågade ta plats. Hon kände sig ofta missförstådd. Men som ung vuxen gifte hon sig med sitt livs kärlek, min morfar, och tillsammans fick de sex barn. Hennes omsorg om andra var stor och med värme tog hon hand om hem och familj. Hon var engagerad i sin församlings barnverksamhet, hade flera fadderbarn och på somrarna lät hon barn som av olika skäl behövde miljöombyte, komma och bo på den idylliska gård där hon och familjen levde. Hennes hjärta var fyllt av kärlek och hennes handlingar av medlidande.

Så en dag kom den stora sorgen in i deras liv när morfar plötsligt dog, endast 52 år gammal, och mormor som då var 50, blev ensam kvar med fem av sex barn på en bondgård som skulle fortsätta skötas. Chocken gjorde henne lamslagen och hon varken efterfrågade eller blev erbjuden hjälp att komma vidare. Så den djupa sorgen färgade resten av hennes liv och det obearbetade traumat gjorde att hon förlorade kontakten med sin livsgnista.

Men trots det livsöde mormor fick så hade hon en innerlig tro på en gudomlig kärlek och ett hopp om en evighetsplats där hennes själ en dag skulle få ro och där den svåra sorgen skulle förvandlas till glädje. I slutet av hennes liv var det som om hon anade att den dagen närmade sig. En psalm om himmelriket var uppslagen vid hennes piano i den tomma lägenheten och någon berättade att hon dagarna innan hon dog hade uttryckt sin starka längtan dit. Några nätter efter hennes bortgång drömde en av hennes anhöriga att hon dansade på en vacker plats där hon var förkomligt lycklig och fri. Fri från sorgen och självföraktet. Den bilden blev en tröst och lättnad för hennes barn som på sätt och vis hade förlorat sin mamma redan den dag då morfar dog.

Kära lilla mormor! Det har nu gått nästan exakt 21 år sedan vi fikade på Konditori Cecil den där kyliga höstlovsdagen, men jag kan fortfarande minnas hennes lågmälda röst och känna det där lugnet jag kände i hennes närhet. Jag var rätt busig som liten och minns att hon ofta skrattade varmt åt mina tokigheter. Trots att jag bara var ett barn när hon lämnade oss så har jag alltid känt ett särskilt band till henne. Hon har känts levande i mig, på något vis. Och av det jag minns och har fått berättat om henne så verkar det som att vi var ganska lika.

Förmodligen var hon också högkänslig, precis som jag, vilket gör att jag förstår varför hon fastnade i sorgen efter morfars plötsliga bortgång. Kunskapen om högkänslighet, och den högkänsliges enorma behov av att bearbeta saker på ett djupare plan, fanns ju inte riktigt på den tiden. Jag minns själv hur allting förändrades till det bättre när jag läste om högkänslighet första gången. Så mycket föll på plats och jag blev snällare mot mig själv eftersom jag fick en förklaring till varför jag reagerade mycket starkare på intryck och upplevelser än de flesta andra, och varför det tog längre tid för mig att släppa taget om svåra minnen. Jag har alltid behövt gå till botten och djupet med sådant som skavt, innan jag kunnat gå vidare med nya insikter och ny styrka.

Så jag har tänkt på det där när jag hört mormors livshistoria, att hon kanske var lite som mig. Eller jag som henne, rättare sagt. Hennes liv och historia har blivit en lärdom för mig som hjälpt mig att inte trycka undan det där på insidan som behöver luft. Istället har jag tillåtit mig själv att genomleva alla känslor som varje bearbetningsprocess har inneburit. Hur smärtsamt det än kan vara, så tror jag att det är den enda vägen till att få känna sig levande och glad på djupet igen.

Tänk vad fint att de som gått före kan lära oss saker om oss själva genom vilka de var och genom livet de levde. Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter prata om dem, fortsätter berätta om de som levt innan oss, för att vi ska kunna förstå oss själva, få starka rötter och djupare vishet till att växa vidare.

N.A.